tinasgodating

Hon får frågan om hon är en curlingförälder? (nån ville såklart vara vitsig och använda det ordet..)

Hon svarar: Det har jag inte hunnit vara, jag har inte haft den tiden för mina barn. Jag har inte skjutsat till aktiviteter….

Det fick mig att börja tänka när jag läste hennes ord. Jag har absolut inget ont att säga om Anette, hon har gjort fantastiska insatser inom sin sport. Och hon har gjort sina val i sin roll som förälder.

Jag har också gjort mina val i min roll som förälder.

Det jag tyckte var rätt och riktigt när Olle var liten kanske jag idag tycker är….mindre bra eller mindre viktigt. Men man gör det bästa där och då, här och nu.

Fast det jag egentligen tänkte skriva om är min roll som curlingmamma, om det nu måste kallas för det?!

Jag tycker om att skämma bort, eller älska och bry sig om lagom mycket, eller curla vilket man vill kalla det, mina barn.

Jag tror att det inte är fel bara man väljer ut VAD det är man vill curla/ bry sig om.

Att låta sina barn få sin vilja igenom i allt är absolut inte min melodi, det om nåt tror jag inte gagnar dem i framtiden. Man måste få stöta på patrull och lära sig hantera det också.

Jag älskar att baka gott till mina prinsar tills de kommer hem från skolan och att kanske t o m breda deras frukostmackor när de är trötta, trots att två av dem är stora tonåringar. Om det är att vara negativ curlingförälder så bestämmer jag mig för att vara kärringen mot strömmen. Anammar Kammebornias uttryck ”Varje gör som varje vill”.

Jag är helt säker på att mina barn inte kommer att kräva att jag ska komma och breda deras frukostmackor till dem när de flyttat hemifrån. Inte heller kommer de bli sämre människor för att jag sorterar in deras tvätt ibland bara för att jag vill. Jag bara tar vara på stunden jag har dem hos mig!

Det är skönt att vi alla är olika ibland…rätt ofta faktiskt:)

Pelle berättar när jag hämtar honom i slalombacken:

Idag har jag hjälpt två stycken. Jaha, säger jag, vilka då och varför?

Det var en liten kille som ramlat och då hoppade jag av liften, tog av mig mina skidor och gick till honom. Han var ledsen. Jag tog av honom hans skidor och hjälpte honom upp igen. Sen letade vi rätt på hans mamma.

Och sen var det en stor kille, som typ Isak(14 år) som också hade ramlat med sin snowboard. Då hoppade jag av liften igen och åkte fram och frågade om det gått bra.

Eller som en dag när vi skulle åka hem från jobbet, så ville Måns så gärna åka skidor bort till skogen. Jag hade verkligen inte möjlighet till det just då och han blev ledsen. Ringde då hem till Isak som jag visste var hemma och frågade om inte han kunde ”offra” sig? Bara åka en snabbis bort till skogen och vända så blev Måns nöjd…Jo, det kunde han.

Och när vi kom hem stod Isak redo på skidor, fika packat i ryggsäck med ved och tändstickor(jag hade inte bett honom om det).

Då åkte dom bort till skogen, tände en brasa och fikade tillsammans!

Blir man inte genomvarm och lycklig som mamma då så säg.

Eller Olle som kan vandra omkring i timmar med sina småsyskon i skogen och lära dem olika djurspår, olika sorters mossa, hur en djurlega ser ut.

Eller när man kryper ner i deras sängar och har lite kvällprat och säger Godnatt, Jag älskar Dig! Och får samma ord tillbaka. Det är inte alla förunnat med sina tonåringar.

Jag tror någonstans att vårt val i hur vi uppfostrar våra barn, att jag ”curlar” eller som jag hellre ser det, är omtänksam och kärleksfull, är det som speglas i hur våra barn är och blir. Det avspeglas i omtanke och ger dem trygghet.

Tillsammans med deras egna personligheter såklart.