tinasgodating

För att ni skall förstå vidden av det så kan man jämföra det med Vasaloppet, fast det här är för 2-6 åringar:)

Barnen har förberett genom att tex måla sin egen nummerlapp, de har bakat sina medaljer(jodå, det stämmer, bakat!), de har målat, klippt och klistrat flaggor till start, mål och runt spåret. Åsså har de tränat lite skidåkning.

Ett, två-nu köör vi!

Oops! Tur att storebror kan hjälpa upp.

På första rundan så hade Måns inte tid med blåbärssoppa:) -Jag ska vinna, var hans kommentar:)

Men på varv två blev det en slurk, å det var gott!

Dags för medaljutdelning! De hade bakat chokladbollar som virades in i folie, mycket roligare än guldsprayade trämedaljer som fröknarna gjort. Tycker jag alltså som gillar Guldkustens tänk med barns delaktighet:)

Och såklart så tycker jag ju om saker som går att äta!

Titta, jag vann!

Syskonmys i kåtan med mer fika.

Äntligen ska jag få smarra på min medlaj, mmm gottigotti!

Efter loppet var kört....så kom storsyskonen och Frej, en "gammal" Guldkustare han med. De ville gärna smaka kaka och saft de med.

Sedan bar det av ut i spåret igen för att visa storebrorsorna. Heja Måns, Heja!

Påhejad in i det sista!

Det är en märklig känsla man får när man tittar på sitt barn som åker skidor, sjunger sommarlovssånger i kyrkan eller syskon som bara är gosig och snäll med varandra.

Man blir varm i hjärtat, tårarna rinner utefter kinderna, blötsnor i näsan och ljudet stockar sig i halsen...vad beror det på??

Kärlek och stolthet antar jag?! Nån annan som har svaret?