tinasgodating

Många tårar har trillat efter det under det här året och mycket smärta.

Och trots att det kan vara jobbigt med ett besked ang en kroppsskada så var det ändå på något vis skönt att få veta varför jag haft så ont i ryggen. Jag fick genom röntgen veta att jag har en kotglidning/kotförskjutning i ländryggen. En kota som flyttat på sig ca 7-8 mm. Och så lite artros på bäckenlederna som grädde på moset.

Ett riktigt SKITÅR har gått med massor av läkarbesök, sjukgymnastik, bråk med Försäkringskassan, tjorv med A-kassa och Arbetsförmedling, strul med papper hit å papper dit.

Tack och lov har jag haft jättebra sjukgymnaster och bra läkare. Jag får gå på vattenrehab två gånger i veckan som är min livlina när ryggen är som sämst. Och dem skickade i januari iväg mig till Rygginstitutet i Sundsvall i fyra veckor, och det gjorde underverk med en rätt nedbruten Tina.

Jag fick träffa dem i liknande livssituationer, träffa kompetenta människor som tog hand om oss i fyra veckor, som peppat mig till träning och mentalt hjälp till.

Efter de fyra veckorna blev det avslut på min anställning på det bästa jobb jag haft. Sorg men ändå nödvändigt för att klara av att leva med den rygg jag nu har.

Under våren har jag haft ett par ordentliga bakslag med en smärta och rädsla som jag aldrig vill uppleva igen.

Saker man också kan bli nedslagen av när man mår kasst är funderingar som andra har om en.

Tex så kan jag tänka mig att dem som ser mig på dansgolvet i en snabb, svängig bugg eller foxtrot, kan undra om jag ljuger om mitt tillstånd. Fast jag och min kropp mår bättre efter en danskväll både fysiskt och mentalt.

Jag kan också tänka mig att vissa undra hur jag nu kan jobba på Lon, som är mitt företag. Men det är också annat än att stå på ett jobb 6-8 timmar/dag 5 dagar i veckan. Nu blir det utspritt på flera dagar och jag kan välja själv när jag behöver vila. Och eftersom A-kassan ändå drar bort ersättning för mig pga företaget så kan jag ju försöka jobba lite när nu kroppen tillåter.  

Mm, mycket funderingar har det blivit under det här året.

Men nu känner jag mig starkare i kroppen, även om smärtan finns där hela dygnet, alla dar i veckan, och kommer fortsätta så eftersom det här inte är något som man kan bli fri. Men med träning så kan jag förhoppningsvis hålla det i schack.

Jag känner mig också starkare mentalt. Jag blir inte lika lätt ledsen, trött och nedstämd. Mycket tack vare min fantastiska familj som stöttat mig på alla möjliga sätt. Vad hade jag gjort utan dem?!

Nu ser jag fram emot att få fortsätta med vårt jobb kring Lon. Har suttit med ritningar, brandkonsulter, linjaler, telefonköer, slitit mitt hår….i veckor nu för att få iväg vårt bygglov så vi förhoppningsvis i slutet av sommaren skall få bygga vårt efterlängtade kök och toalett på Lon.

När det är gjort så tänker jag att jag skall vara så pass stark i ryggen att det skall bli mitt jobb, att jag äntligen ska få bli det jag vill bli när jag blir stor….att få driva Lon efter de drömmar jag har. Och det skulle inte kunnat bli möjligt heller om inte jag hade min underbara familj som alltid ställer upp och hjälper till.

Fram till dess så kommer jag testa på ett nytt arbete, som jag verkligen ser fram emot, att bli ledsagare till en medborgare som behöver mitt sällskap några dagar i veckan. Inget är klart än men det blir spännande!

Summa summarum av mitt ”lilla” inlägg här på bloggen, som varit inaktiv länge, är väl att jag är TACKSAM, tacksam för min familj, mina vänner, det liv jag trots allt lever och att jag ändå är stark.  Jag är stark och jag kan, för att jag vill….